Rast, Den som bråkar får gå, Vi måste prata, Det största (dikt)

Av

Nr 1 2013

Rast

vissa dagar klaffar allt
mise en placen är perfekt
vädret är lagom bra
gästerna är trevliga och
chefen ledig

vi hinner göra ett bra jobb

 

Den som bråkar får gå

när platschefen gått hem
vänder de sig til mig

«Det där du sa om rasterne, stämmer det verkligen?»

de säger det lågt, nästan viskande
och vi prövar orden som de aldrig blivit uttalade förut
gömmer kollektivavtalet under följsedlarna
när någon plötsligt ropar från erveringen

det är Sverige 1918
det är sverige 2010

inga segrar är ännu vunna

 

Vi måste prata

de säger att socialismen skymmer
          sikten för läsaren
att själva ordet är för stort
för at skrivas inn i poesin

jag vil hävda motsatsen
de små orden har bevisat sig oförmögna att prata
         om problemen
poeterna tatuerer maktens språk över sidorna
de skymmer sikten för läsaren
med ord
som inte tar plats
inte tar sats
inte försöker
nå vidare

vi måste prata om socialismen

 

Det största

vi hadde inte arbetat mer än en säsong tillsammans
men hunnit lära oss allt man behöver
för att jobba sida vid sida

vi hadde skrattat
fuckat upp
supit
misslyckats
hatat varandra
och
övervunnit våra egne
svagheter tilsammans

vi hade skrikit på varandra
på lastbryggor
legat med varandras flickvänner
tagit följe till vagnen

vi hade snackat skit om varandra
lärt oss att se våra egne brister i de andra
en del hade till och med slagit varandra på käften
innan de kunde trolla fram tusen lunch tilsammans

och det största av allt
var när de i enad trupp tågade in på chefens kontor
frågade varför jag inte fick jobba kvar