Ukategorisert

En kommentar til uttalandet om den «kommunistiska tradisjonen»

Av

AKP

av Tomas Brunila

I uttalandet om «Den kommunistiska traditionen» (KT) fastslog AKPs landsmöte, helt riktigt: «Den internasjonella rörelse som maoismen på sjuttiotalet representerade har … brutit samman.»

Det är naturligtvis bra att AKP anar djupet av rörelsens kris. Men hur möta den?

Man kan hålla fast vid linjen från Marx till Mao Zedong, vid den genuina kommunistiska traditionen, medan man söker en utväg ur återvändsgränden, kombinera en sträng självkritik med försvar av storheten i rörelsens historia och kamp. Denna utväg innebär nödvändigtvis en djuptgående kritik av de filosofiska fundamenten, lik den Marx tillämpade på Hegel, en omvälvning av marxismen, en ny revolutionär världsåskådning. Bara den gör det möjligt att svara på de utmaningar vår tid reser.

Men man kan också glida ifrån och urvattna den revolutionära andan hos klassikerna, och i synnerhet hos dem som i praktiken genomförde socialistiska revolutioner, glömma de histoniska erfarenheterna och mer eller mindre ge dem rätt, som i tiden motsatte sig «den stora linjen».

KT är en seger for en högerlinje och visar att AKP är inne på den senare vägen. Man måste därför befara, att sönderfallet i partiet fortgår.

Omvärdering utan helhetsvärdering?

«Detta uttalande gör inte anspråk på att vara någon helhetlig uppsummering av den kommunistiska traditionen. Huvudvikten är lagd på att värdera enskilda centrala frågor, speciellt negativa drag och svagheter på områden där AKP tidigare har haft en okritisk och felaktig hållning.» (KT)

Enligt Kk (7.12) avlägsnar AKP «varje hänvisning till att partiet bygger på marxismen-leninismen Mao Zedongs tänkande.» En större omvärdering kan partiet knappast göra! Och det sker utan en «helhetlig uppsummering»!?

Det är i dag livsviktigt att göra en helhetsvärdering av rörelsens historia och teoretiska rötter. Varje historisk företeelse har både positiva och negativa drag. Detta gäller i synnerhet den kommunistiska rörelsen, som har kämpat med så stora svårigheter. Det är skenheligt att skarpt ta ställning till enskildheter om man inte har en klar bild av helheten.

Genom en lättvindig hållning till rörelsens kärnfrågor ställer KT i själva verket upp avgörande randvillkor, som gör en förutsättningslös helhetsvärdering svår och upprivande, om den någonsin kommer.

Leninism och maoism …

AKP «håller fast vid den revolutionära, kommunistiska och folkliga upprorstraditionen. Vi ser på Paris-kommunen, Oktoberrevolutionen, den kinesiska revolutionen och talrika frigöringskrig som inspirationskällor i kampen mot imperialistisk utsugning och förtryck.» (KT)

Naturligtvis. Men frågan gäller inte denna tradition i allmänhet – den är självklart en inspirationskälla – utan lärdomarna, den teoretiska sammanfattningen, linjen, möjligheten att någon gång vinna avgörande segrar.

De flesta folkliga uppror från kommunen till sjuttiotalets frigöringskrig lade grund för eller stödde sig på den «kommunistiska traditionen». Kommunen blev t.ex. genom Marx’ skrifter en grundsten för läran om proletariatets diktatur. Däri koncentrerades den bestående inspirationen av den. Den «revolutionära, kommunistiska och folkliga upprorstraditionen» och den politiska «kommunistiska traditionen» hörde intimt ihop under mer än hundra år. Det är ytterst felaktigt att skilja dem åt, att påstå sig få inspiration av den ena, medan man nervärderar den andra.

«Framväxten av kommunismen som en revolutionär, internationell rörelse är knuten till Det kommunistiska partiets manifest … och Marx’ och Engels’ teoretiska pionjärarbete i kamp mot olika reformistiska och anarkistiska riktningar …

En annan avgörande fas inleddes genom brytningen med den andra internationalens socialdemokratiska klassamarbetspolitik och nationella chauvinism. Den markerade en historisk skilinad mellan en revolutionär arbetarrörelse, byggd på enheten mellan arbetare i alla länder och en reformistisk rörelse byggd på samarbete med och underkastelse under det egna landets bourgeoisi. Lenin och bolsjevikerna i Ryssland spelade en central roll i att utveckla grunden för denna vidareutveckling av den kommunistiska rörelsen.» (KT)

Javisst. Men man säger inte mycket med att bara medge Lenins «centrala roll». Den ryska revolutionens seger och hela det marxistiska tänkandet under början av seklet är oupplösligt förbundna med Lenins person. Han utvecklade marxismen i den enda riktning som var möjlig och nödvändig för att marxismen skulle fortleva som en levande, revolutionär lära. Leninismen betecknas med rätta som marxismens andra stadium.

I kärnan av Lenins kamp mot reformismen var dessutom det som förknippas med den kommunistiska traditionen! Den yttersta konsekvensen av KT är en omvärdering av leninismen till förmån for den 2. internationalen.

Citatet fortsätter: «En tredje fas kom genom brottet med Sovjets byråkrat-borgerskap som Mao och de kinesiska kommunisterna stod i spetsen för. Denna kritik var riktad både mot den byråkratiska utvecklingen i Sovjet och Östeuropa och Moskvas imperialistiska politik.»

Igen: javisst. Men är detta allt AKP har att säga om den Stora polemiken, om Mao och maoismen!

Maos kamp riktade sig mot den moderna revisionismen i hela den kommunistiska rörelsen, inte bara mot borgerskapet i Sovjet. Men hans insats kan inte begränsas till uppgörelsen med revisionismen. Maoismen visade sin styrka i otaliga frågor redan under revolutionskrigen. På lika goda grunder som leninismen utgjorde marxismens andra, så utgjorde maoismen dess tredje stadium. Är det en tillfällighet att KT lmnar detta osagt?

Kk:s referat (7.12) från landsmötet är talande: «Kampen mellan höger- och vänsterflygeln … stod om man skulle nämna någon av Lenins och Maos ‘förtjänster’, utan att samtidigt ta med deras ‘fel’. Med klart flertal beslöts det till slut att ta med i principprogrammet en hänvisning till Lenins kamp mot socialdemokraterna i den 2. internationalen och Maos insats för den kinesiska revolutionen.»

Efter årtionden av erfarenheter borde åtminstone någon i AKP veta, att stora revolutionärers största fel är värdefullare än medelmåttornas bästa handlingar, för att fritt citera Lenin.

Det är självklart att Lenin och Mao gjorde stora fel. De stod inför väldiga svårigheter och banade en helt ny väg för mänskligheten. Det historiska värdet av deras fel ar därfor enormt. Deras insats som helhet, felen inbegripna, utgör en solid bas att bygga vidare på, medan Dengs «fortjänster» lär oss lika litet som hans «fel».

Var det ingen på landsmötet som tog upp den kvalitativa skillnaden mellan Maos och Dengs «fel»? Var det ingen som krävde att en skarp skiljelinje skall dras mellan maoism och dengism? Tydligen inte!

Inför landsmötet skrev Per Overrein (Kk 29.11): «Jag önskar varken förkasta eller ge min allmänna tilslutning till Maos och Lenins bidrag till den marxistiska teorin då det skulle ge en felaktig bild av var AKP i dag står.»

Struntprat. Det år inte fråga om Lenins och Maos bidrag «i allmänhet» utan om den hållning man tar till kärnan i leninismen och maoismen. Maoismens kärna kommer till uttryck i slutledningen av den Stora polemiken: klasskampen fortsätter i socialismen som viktigaste drivkraft. Vill man ta ställning till maoismen, måste man först ta ställning till denna fråga.

Hur är det då med vänstern, t.ex. Pål Steigan? I själva verket hörde dåvarande ordföranden till dengismens «förtrupp» i AKP, och dengismen stod öppet för «teorin om produktivkräfterna». Detta är dokumenterat i polemiken med MLG 1983-84 (1).

En följd var att AKP bröt med KKP först efter Tien An-men. Inte heller då följdes brytningen upp av någon teoretisk uppgörelse. Vilken prestigeförlust, vilken moralisk och teoretisk skada har inte den opportunistiska hållningen till dengismen åsamkat AKP!

Hur kan AKP debattera den kommunistiska traditionen utan att ens kommentera sin linje till dengismen under hela åttiotalet, i synnerhet som det beklagar sin tidigare «okritiskhet» till negativa sidor i denna tradition? Vad är det för självkritik om inte det centrala är hur det var möjligt att AKP, med hela sin kännedom om den Stora polemiken, om den marxistiska teorin, om leninismen och maoismen, kunde fås på knä av en bedragare som Deng Xiaoping?!

Kanske åtminstone kamrat Pål Steigan, som nu går emot partihögern, inser sina misstag och ställer sig i spetsen för att korrigera dem?! Det vore en stor moralisk framgång för honom!

… eller «rik marxistisk teori»?

AKP slänger således marxismen-leninismen-maoismen och använder «i stället den rika marxistiska teorin som rättesnöre för handling». (Kk 7.12). Absurdt!

«Den rika marxistiska teorin» är motsägelsefull, dess innebörd är helt beroende av vad man tar fasta på. Även statskapitalister som Brezhnev och Deng har kunnat åberopa delar av den! Den kan vara rättesnöre för de mest olika handlingar, dvs den kan inte vara rättesnöre for någon handlingslinje!

«Den rika marxistiska teorin» kan inte ha systematiska svar på dagens utmaningar, även om den kan ge bidrag i enskilda frågor. Den revolutionära rörelsen i väst måste bana sig en egen väg, också teoretiskt.

Hänvisningen till «den rika marxistiska teorin» är förstålig även såtillvida, att den antyder att den revolutionära rörelsens problem kan lösas om man går tillbaka från Lenin och Mao, «tillbaka till Marx».

Detta är en illusion. Samtliga marxistiska riktningar i de senkapitalistiska länderna är i kris. Man kan inte heller hoppa över det som har varit viktigast i teorin under tre eller fyra generationer och «börja från början», som om någon revolutionär historia inte hade funnits där emellan, som om inte varje generation byggde vidare på de föregåendes arbete. Speciellt kan man inte förbise den marxism som i praktiken har genomfört revolutioner och byggt socialistiska samhällen.

Då allt detta är sagt, bör det understrykas, att kritiken av dengismen inte förslår långt. Valet mellan den revolutionära linjen från Marx till Mao och den opportunism som bl.a KKP företräder är absolut nödvändigt, men bara som ett första steg. Då det är taget, börjar den egentliga debatten, då ställs rörelsen inför de nya och verkligt stora utmaningarna, då börjar den genuina och nödvändiga kritiken av rörelsens historia och teoretiska grunder.

Marxismen utvecklades i etapper under en epok som präglades av motsättningen mellan ett traditionellt industriproletariat och en traditionell bourgeoisi. Den stod då långt framom varje annan filosofisk och politisk teori.

Men i många länder är epoken i stort sett över. En revolutionär teori i vår tid måste bryta marxismens historiska begränsningar, dess band med en gången tid. Detta är inte ett förringande av maoismen, tvärtom. Maoismen – dess filosofi, strategi och taktik, ekonomi, partiteori etc – gick så långt det var möjligt inom ramen för marxismen, och litet längre. Maos storhet framgick även av att han insåg, att Kina kommer att förändra färg. Som åttioåring hade han mod att se att de omedelbara resultaten av hans stora kamp skulle rinna ut i sanden, att han inte hade löst socialismens fundamentala problem!

«Vi önskar inte … upprätthålla synen på marxismen-leninismen som en enhetlig ideologi.» (KT)

Det är sant att marxismen inte längre existerar som en enhetlig ideologi, som grund för en konsekvent helhetsbild av världen. Där har högern i AKP rätt, den kanske bättre känner på sig marxismens återvändsgränd. Men maoismen var det högsta stadiet av en enhetlig världsåskådning. Dess sammanbrott i dag, inför utmaningar som den inte kan lösa, rubbar inte dess historiska värde. Rörelsen kan inte gå vidare genom att glida ifrån maoismen, den måste lösa dess inre motsättningar och på det sättet bygga en ny revolutionär teori. Det är bara maoismen och en kritik av maoismen som kan utgöra språngbräde för en ny världsåskådning!

Det hindrar inte att man tar vara på det positiva i «den rika marxistiska teorin». Men man måste först ha en vetenskaplig helhetsbild för att till fullo uppskatta det som är värdefullt i andra teorier.

Proletariatets diktatur

Enligt KT markerar landsmötet «en ändrad syn på bl.a ett begrepp som proletariatets diktatur, som är avlägsnat från det nya programmet …» «… enligt vår syn har (proletariatets diktatur) som begrepp, en grundläggande svaghet som teori om staten … Det refererar uteslutande till undertryckandet av borgerskapet, och negligerar utvidgandet av demokratin för folket …»

Läran om proletariatets diktatur har varit central i de flesta av den kommunistiska rörelsens stora linjestrider. Kan den mängd argument som har kommit fram verkligen avfärdas så här lättvindigt?

AKP hade tidigare inte någon svårighet med att precisera begreppet så att det inte kunde missförstås. Tron Ögrim skrev t.ex i tiden ett häfte med titeln Proletariatets demokratiska diktatur. Det finns många andra möjligheter att formulera det så att demokratin för folket inte negligeras. KT:s argument mot begreppet håller således inte. Det måste finnas andra orsaker till att AKP nu vill bli av med det.

I och för sig är det nödvändigt att idag kritisera begreppet proletariatets diktatur, men en kritik som vill leda framåt måste ha vissa utgångspunkter:

  • «Proletariatets diktatur» har varit ett ytterligt starkt vapen. Utan det hade det aldrig funnits någon socialistisk stat!
  • En kritik av begreppet kan inte dölja det faktum, att staten, så länge den existerar, är en klassdiktatur.
  • Proletariatets diktatur har överallt urartat. Inget socialistiskt land har lyckats föra revolutionen vidare och gå in på en väg där statens maktcentra börjar upplösas.

Man bör hålla fast vid alla dessa punkter, inte bara vid den sista. Proletariatets diktatur kan inte avfärdas om det inte ersätts med något nytt, mer avancerat!

I sitt principprogram skriver AKP, att «det behövs en strategi för att bryta ner staten, och en medveten mobilisering av motkraften som kan hindra framväxten av en ny härskande byråkratklass».

Detta är viktigt, men som sådant bara önsketänkande. Hur fortsätta revolutionen, hur värja sig mot nya tsarer och röda kompradorer, hur bygga ned staten? Dessa problem är ouppklarade både i praktiken och teoretiskt, och kan inte lösas inom ramarna för marxismen-leninismen-maoismen!

För en revolution i ett uland är frågan om statens försvinnande aktuell först sedan revolutionen konsoliderats och en elementär ekonomisk bas har byggts ut. Men i ett land som Norge eller Finland kan revolutionen aldrig segra, om inte staten omedelbart börjar att upplösas, makten att decentraliseras. Revolutionen måste från första stund ha en kommunistisk (inte bara en socialistisk) karaktär. Detta är en orsak till att det i dag behövs en ny revolutionär teori!

Partiets «ställföreträdande diktatur»

KT:s andra argument mot proletariatets diktatur är att begreppet «historiskt är svårt att skilja från partiets maktmonopol».

En revolution i ett utvecklat land måste utan vidare bygga på flera partier. Men «partidiktaturen» tvingades på både bolsjevikerna och KKP. Något argument mot begreppet proletariatets diktatur är det inte.

I Ryssland var det bara bolsjevikerna som ville genomföra och kunde leda revolutionen. Facit är entydigt: det var eftervärldens smala lycka att bolsjevikema vågade sig på det som ingen annan gjorde! Inte heller den kinesiska revolutionen hade kunnat segra utan ett starkt och ledande parti. Dessutom hade KKP så brett stöd, att ett reellt mångpartisystem var omöjligt redan av denna orsak.

Att klaga över partidiktaturern i revolutionernas Sovjet och Kina år som att säga: ni får nog göra «revolution», men bara på villkor som behagar oss i väst och vår liberala, parlamentariska livssyn!

En annan sak är sedan att dessa partier blev tillväxtcentra för den nya bourgeoisin. Men det hade skett även i ett mångpartisystem. Den nya bourgeoisin växer fram i centrala och lokala maktcentra (oberoende av antalet partier, motsvarigheter till de socialkapitalistiska byråkratierna finns ju även i väst, inom socialdemokratiska och revisionistiska partier).

Hur luckra upp och stegvis bryta ner hela partiinstitutionen? Det är i sista hand så frågan om partierna i socialismen bör ställas. Men partiinstitutionens upplösning och statens bortdöende hänger intimt ihop. Ingendera kan lösas om man inte först klargör den mänskliga frigörelsens natur och villkor.

Stalin

Hun kommer det sig att AKP nu måste göra omfattande och kategoriska beslut i Stalin-frågan? Är inte partiets hållning till Deng och Kina under åttiotalet en mycket viktigare fråga?

Beror det på att partihögern inte vill göra upp med Dengs revisionism, som under flera år gav högervinden det spelrum den behövde?

Eller beror det på att AKP är så inriktat på parlamentarisk verksamhet, på att «framstå som ett ‘normalt’ parti», att det vill göra sig av med ståndpunkter, som uppfattas som belastande: Stalin, proletariatets diktatur, Komintern, leninismen, maoismen osv?

Diskussionen om Stalin kan omöjligt skiljas från en helhetsanalys av den kommunistiska rörelsen, av den första socialistiska staten, av hela epoken och tidsandan.

Det begicks en mängd fruktansvårda misstag och brott under stalintiden. De var betydligt större än vad ml-rörelsen var beredd att medge på sextiotalet och får naturligtvis inte slätas över. Även Finland fick känna av dem, och de baltiska folken har bara negativa erfarenheter av Sovjet. Ett nytt samhälle får inte i något avseende ta efter Stalins modell.

Å andra sidan: Nu vet vi att socialismens väg var långt svårare än vad vi kunde ana på sextiotalet. Inget socialistiskt land lyckades föra revolutionen vidare. Samtliga partier i de utvecklade länderna, AKP inte undantaget, har under långa tider varit i kaotiskt tillstånd. Deras praktiska resultat har varit minimala och felen hade varit långt värre om de hade haft statsmakten.

Det finns anledning till långt större anspråkslöshet inför de första socialistiska länderna än vad vi då förstod! De var dömda till oöverstigliga svårigheter, misstagen och urartningen var praktiskt taget oundvikliga. Inte heller denna sida får glömmas!

Hela epoken var mycket blodig. Den fascistiska pesten tog över i västliga kulturländer och «demokratierna» utrotade hela folk. Den våldsamma omgivningen lämnade inte utrymme för en «snäll» och passande socialism.

Detta har varit imperialismens sekel. Den västliga kapitalismen måste bedömas som den helhet den är, inte bara efter kärnländernas relativa idyller.

Kapitalismens barbari ursäktar inte i och för sig terrorn i Sovjet, men den ger vissa randvillkor åt kritiken. Vi kan inte bedöma Sovjet efter någon idealisk förebild från någon bok. Måttet måste vara i balans med den samtida verkligheten, såväl i Sovjet som i den omgivande världen. Man måste också förstå, att stora svårigheter har en kumulativ verkan, de ger upphov till irrationella beslut och linjer.

KT säger, som något negativt, att «kärnan i det stalinistiska projektet var en forcerad industrialisering». Men det fanns ju inget alternativ! Hur hade det annars gått i kriget mot nazisterna? Och om «kärnan i det stalinistiska projektet» kan motiveras, så måste ju kritiken av Stalin nyanseras och problematiseras, den må sedan vara hur angelägen som helst!

Enligt KT blev Komintern «ett redskap för att mobilisera stöd åt Sovjet som stat». Men även detta var en mer än förståelig politik. Det var livsviktigt att slå vakt om den enda socialistiska staten! Det ser vi inte minst idag, når det inte finns något socialistiskt land.

KT är som den borgerliga kritiken av Stalin som bara i undantagsfall går in på det viktlgaste, nämligen de filosofiska rötterna till den politik som växte fram.

Stalin höll sitt tal om den dialektiska och historiska materialismen ett år efter Maos artiklar om motsättningen och om praktiken. Trots vissa förtjänster återspeglade talet de stora fel som begicks vid denna tid, bristerna i tänkandet. Den kinesiska revolutionen hade aldrig segrat om den hade nöjt sig med Stalins filosofi. Redan då framstod Maos tänkande som det främsta i den kommunistiska rörelsen, varslande om att marxismen höll på att gå in i ett tredje utvecklingsstadium.

Mao kunde med sin filosofi sätta igång en kulturrevolution, vilket Stalin inte hade kunnat göra, men inte heller han hade en riktig linje för den. Maos filosofi räckte inte till i kampen mot den nya bourgeoisin, då människans individuella frigörelse blev allt viktigare jämfört med de förtryckta klassernas ekonomiska och politiska frigörelse.

Mao menade att det var för tidigt att göra en slutgiltig bedömning av Stalin. I dag ser vi hur klok denna standpunkt var. Den är naturligtvis inget hinder för debatt och kritik, tvärtom. Diskussionen om «den kommunistiska traditionen» är långt ifrån avslutad. Det är viktigt att diskutera om varför det gick som det gick, att rikta debatten på linjefrågorna och de teoretiska rötterna till misstagen och urartningen, i stället för att komma med lättvindiga och publikfriande «lösningar».

Ny filosofi?

Det är viktigare an någonsin att hålla fast vid den kommunistiska rörelsens historiska erfarenheter, vid marxismens, leninismens och maoismens helgjutenhet under olika skeden av en hundra år lång epok.

Samtidigt är det nödvändigare än någonsin att inse, att epoken är över, att marxismen-leninismen-maoismens återvändsgränd är total och oåterkallelig, att det i väst inte kommer att växa fram en ny revolutionär rörelse utan en ny revolutionär teori. Här är resterna av den maoistiska rörelsen i nyckelställning, ty en sådan teori kan bara bygga på maoismen och en kritik av den. Rörelsen står inför ett langt större språng i tänkandet än vad leninismen innebar i förhållande till marxismen eller maoismen i förhållande till leninismen!

Dessa sidor förutsätter varandra! Men KT överger den första. Och genom att AKP nöjer sig med en så ytlig kritik av rörelsens historia, så reser det inte krav på en ny teori och helhetsbild av världen. Tvärtom, idéerna om «den rika marxistiska teorin» visar, att AKP inte inser hur djupt rörelsen måste förnya sitt tänkande.

Men nya frågor tränger sig med nödvändighet på partiet, frågor på vilka marxismen inte har några svar.

KT säger t.ex: «Teorin om att all oenighet är en återspegling av olika klassintressen (‘två linjer’) har … bidragit till att förhindra normal diskussion och kritik.»

Detta motsvarar säkert AKP:s erfarenheter. Men frågan kan inte lösas utan ett nytt tänkande.

«Teorin» har en riktig sida: den visar att bakom olika åsikter står olika intressen. Stora linjestrider har inte i första hand gällt akademiska tvistefrågor utan har haft karaktär av intressekamp. All oenighet har naturligtvis inte haft klasskaraktär. Men då motsättningen har låsts fast i attityder, så då har det bakom den funnits dolda, ofta omedvetna intressen.

All erfarenhet visar, att de inre linjestriderna är drivkraften i partiets utveckling. Det måste ha metoder att föra denna partikamp, principer för kritik och sjålvkritik och förmåga att lösa motsättningar på ett konstruktivt sätt. Men kommunisterna har inte lyckats bemästra dessa problem, just genom att «teorin» är så stärkt förankrad i marxismen-leninismen-maoismen!

I praktiken har klassikerna sett på dialektiken som «kamp mellan motsatser» i stället för att betona «motsatsernas enhet» och omvandling till varandra. Syntesen av motsatser kan uppfattats som den ena sidans «totala» seger över den andra. «Stora fiskar äter småfisk» (Mao). Men en motsättning kan lösas bara genom att båda sidorna kvalitativt förändras. Linjekamper har avgjorts så, att «den riktiga linjen» helt har slagit ut «den felaktiga» i stället för att ställa de största kraven på sig själv och sin egen omvandling. Exempel finner man inte bara i Kina och Sovjet. Den stil som Marx och Lenin tillämpade i sina polemiska artiklar är uttryck för samma sak. Det är nödvändigt med en dialektisk världsbild, men det behövs en ny dialektik!

Marx’ sjätte tes om Feuerbach – åtminstone dess vanliga tolkning – stöder också «teorin». Då man uppfattar människan som en summa av ekonomiska och politiska samhällsrelationer så ligger det nåra till hands att se opportunismen som «felaktig klasstillhörighet» snarare än självbedrägeri, som en ekonomisk och politisk snarare än en psykologisk och moralisk kategori.

Dessa betoningar har varit förståeliga: marxismen har vuxit fram i så underutvecklade förhållanden. I dag år de helt vilseledande! Det ser man av att rörelsen inte har funnit metoder för att hantera ny bourgeoisi, opportunism i de egna leden, linjekamp!

Går man till grunden med «teori om att all oenighet återspeglar olika klassintressen», så kommer man till att det är nödvändigt med en kritik av marxismens filosofiska fundament! Det är ingen tillfällighet att människouppfattningen togs upp på AKP:s landsmöte, i «Obrestad-passagen»:

«Marx gjorde en analys av de ekonomiska strukturerna i kapitalismen … Men de som kom senare har använt denna analys till att också förstå människorna … Särskilt Lenin använde denna trånga och mekaniska analysapparat till att förklara det säregna hos människor. Sålunda blev människan betraktad som ett föremål … Varje socialistisk rörelse … måste göra upp med denna människosyn och återställa människovårdet och människans värdighet.»

Detta är både oklart och felaktigt. T.ex återgav ju Lenin faktiskt människorna deras värdighet genom att mobilisera dem til revolution. Om så inte vore, så bör ju oktoberrevolutionen fördömas som folkfientlig, ett historiskt steg bakåt! Man märker att KT är ett hastverk, att AKP inte har tänkt över dess formuleringar!

Ett korn av sanning finns det i passagen. Den människouppfattning som var riktig och kämpande under de ryska och kinesiska revolutionerna, började förvandlas till sin motsats och blev reaktionär då socialismen ställdes inför frågan om hur revolutionen skall fortsättas, den nya bourgeoisin bekämpas och människans allsidiga, individuella frigörelse genomföras! Den har också förvandlats till sin motsats i de utvecklade kapitalistiska länderna.

Människan var, visade det sig, en summa av medvetna och omedvetna personliga relationer till andra människor, en individ vars frigörelse i sista hand år personlig och moralisk sedan de nödvändiga ekonomiska och politiska förutsättningarna är uppfyllda.

Den marxistiska människouppfattningen har varit helt central för t.ex partiteorin (tänk bara på inställningen till «felaktiga linjer», på kaderkriterierna och på principerna för kritik och självkritik!) och för kulturrevolutionen i Kina («‘Bekämpa själviskheten, kritisera revisionismen’ är grundsatsen för den Stora proletära kulturrevolutionen på det ideologiska området.»). Därigenom har den mer än något annat präglat det inre livet hos den västerländska ml-rörelsen, även i AKP!

AKP kan stå inför en omfattande debatt om de filosofiska grunderna för marxismen: dialektiken, människouppfattningen, moralfilosofin, kunskapsteorin, estetiken och historiefilosofin! För att kunna gå denna väg måste AKP framför allt göra upp med dengismen och fastslå hur riktigt det var av Mao att inleda kulturrevolutionen. Det var ju först den som ställde frågan om människouppfattningen på sin spets och visade att Mao (och hela den marxistiska traditionen) hade fel i hur revolutionen fortsätter. På den basen är det sedan meningsfullt att utveckla det som är riktigt i «Obrestad-passagen».

Då kommer AKP också att omvärdera polemiken mellan AKP och MLG 1983-84. Det är obestridligt, att den första (och veterligen även den enda) inom ml-rörelsen som har utarbetat en systematisk kritik av den marxistiska människouppfattningen är Matti Puolakka i Finland. Det är väl dokumenterat att AKP bemötte hans bok demagogiskt (2), redan på grund av bokens frågeställningar!

Då kommer vi i Finland att göra vårt yttersta för att bistå AKP med det material vi har, med diskussioner och debattinlägg! Samtidigt kan AKP ge oss det vi behöver: en kritik av den grund vi står på!

KT:s ytlighet och AKP:s hållning till dengismen tyder dock på att partiet tar en annan väg. Det kommer inte att gå till grunden med de problem rörelsens sammanbrott reser. Världsbilden blir alltmer osammanhängande, det intuitiva kravet på en ny människouppfattning leder till att motsättningarnas avgörande roll urvattnas, ingen ny och teoretiskt gedigen människouppfattning vinner mark. Än så länge!

Noter:

(1) Matti Puolakka: Huvudfrågan är människoväsendet. Den kinesiska kulturrevolutionens misslyckande och marxismens kris, världshistoriens största vändning och och nödvändigheten av en ny världsåskådning. Tomas Brunila m.fl: Kulturrevolutionens misslyckande och Deng Xiaopings revisionism samt För eller emot Deng Xiaopings revisionism. [Åter]

(2) Bemötandet var inte enbart demagogiskt. AKP publicerade en del av inläggen från Finland. Däremot vägrade AKP att diskutera Dengs revisionism och det slog lättvindiga och falska stämplar på MLG. Men läget var ju svårt. Det är inte rätt att orientera sig då hela rörelsen bryter samman! [Åter]