Vimmel

Av

Nr 3 2013


Hopsnackat
Vimmel (på norsk vrimmel) er en historie fra boka Hopsnackat, Folkrörelse på arbetsplatsen. Taran Sæther omtalte boka, i Rødt! nr 1:
– Dette er ei tynn lita og lettlest bok. 35 korte historier om hvordan arbeidskamerater snakker seg sammen for å løse problemer på sin arbeidsplass.
Hele Hopsnackat kan lastes gratis ned som e-bok og lydbok: http://folkrorelselinjen.wordpress.com. Artikkelforfatterne i boka er anonyme.

Vi var vikarier som jobbade i en butik. Vi var egentligen inte vikarier för någon utan vi hade allmän visstidsanställning men vi kallades för vikarier i alla fall. Vi arbetade heltid eller nästan heltid och gick på schema. De brukade förlänga våra anställningar en gång i månaden ungefär. Det fanns ett gäng fast anställda också, som hade varit där länge. Det var ingen bra sammanhållning bland de gamla. De hade spikade uppfattningar om varann och mycket gamla ostar mellan varann, så det var en hel del gräl och skitsnack. De gick till chefen och skvallrade och klagade på varandra.

Det fanns några timmisar också, och en sak som både vikarier och timmisar reagerade på, var att vi fick ingen övertidsersättning. Dom fast anställda stämplade men inte vi. Vi fick betalt för den tid som stod på schemat (eller den tid som timmisen var inringd för), men vi var ofta tvungna att stanna över för att hinna med efterjobbet. Kanske inte så länge men en kvart om dan blir ju pengar i längden som det är surt om man inte får. Chefen brukade inte vara kvar så dags så det fanns inget bevis på att vi jobbade över.

Vi pratade om det där när vi jobbade över, men då hade vi bråttom och ville hem. Så en dag var det en tjej som föreslog att vikarierna skulle samlas en viss dag på lunchen. Några bytte lunchtid med andra så att vi fick lunch samtidigt. Vi pratade om övertiden och kom överens om att vi skulle ta upp det på personalmöte. Det gjorde vi också och chefen blev stirrig och påstod att vi visst får övertidsersättning, men det hade ju ingen fått. Sen sa hon att vi går hem tidigare ibland också och får fullt betalt ändå så det jämnar ut sig. Men det var ytterst sällan som allt var klart så tidigt att man kunde gå tidigare.

Sen tog vi upp det en gång till, och sa att det borde finnas en lista där vi får skriva upp när vi jobbar över, chefen är ju inte kvar då så hur ska hon veta att vi ska ha övertidsersättning? Då lovade chefen att hon skulle sätta upp en lista, men hon gjorde inte det.

En kväll när arbetstiden var slut och det fanns jobb kvar, så var chefen kvar också. En timmis gick till chefen och sa: – Hur ska jag göra nu, det finns ingen lista att skriva på! Mina arbetskamrater säger att det ska finnas en lista!

Chefen blev skitirriterad och sa att hon ska inte prata med sina arbetskamrater utan hon ska prata med chefen! Men du brukar ju säga att vi ska fråga våra arbetskamrater när vi är osäkra! Sa timmisen. Men chefen fortsatte att skälla. Timmisen var en invandrad kvinna. Jag pratade med henne sen, och sa: – Ta inte åt dig, chefen gillar inte att vi snackar ihop oss. – Jag vet, sa hon. Hon var lugn. Listan kom upp!

Det var en del snack om att det skulle bli förändringar i butiken. Vi fick höra att det skulle komma en ny chef och att de skulle dra ner på personal. Den nya chefen kom från ett annat ställe där det fanns väldigt få fastanställda, nästan alla var timmisar! Så vi blev förstås oroliga att det skulle bli likadant hos oss.

När den nya chefen kom, så pratade han om att vi måste jobba mera rationellt. De skulle dra ned på prismärkningen bland annat. Det skulle bli färre anställda men mer arbete på kvällar och helger. I gengäld skulle alla få en liten lönehöjning. Det var ju rätt klart att vi vikarier skulle ryka först. Men vi träffades igen och kom fram till att han skulle inte kunna göra sig av med oss direkt, de flesta av de där förändringarna hade inte genomförts än.

Vi kom överens om att vi tillsammans skulle snacka med chefen. En kille gick till chefen och bad chefen komma till fikarummet «för vi har ett problem». Chefen följde med, och han blev nog lite osäker när vi satt där tillsammans. Han hade nog inte väntat sig det. Vi sa att vi ville veta lite mer om hans planer och att vi ville ha besked om fortsatt anställning efter 15. september då våra kontrakt gick ut.

Han var vänlig och trevlig men gled undan våra frågor. Däremot informerade han om en del andra saker som skulle hända. Det var nog mest för att han ville byta samtalsämne. Men de fastanställda tyckte sen att det var konstigt att vi vikarier var bättre informerade än dom!

Eftersom vi inte fick nåt besked så bad vi att få träffa chefen en gång till. Den här gången sa han att det var inte aktuellt med nya kontrakt. Han sa «men vi kommer säkert att behöva er rätt mycket ett tag till». Det betydde att han ville göra oss till timmisar. Så var det en som frågade om lönehöjningen, och då kröp det fram att bara dom fast anställda skulle få den. När han såg våra miner, sa han att det är beslutat högre upp, men att han skulle prata med högre chefer om det.

Vi sa att vi måste ju veta om vi ska börja söka andra jobb eller inte! Så vi vill ha besked både om anställning och lönehöjning. På torsdag får ni svar, sa chefen, och jag hoppas det blir positivt besked!

Så kom torsdagen. Chefen kom in och sa: – Nu hoppas jag ni blir glada, vi kommer säkert att behöva er en månad till. En sa: – Får vi anställningsbevis idag då? Men chefen sa att nej det ska väl inte behövas. Han sa inget om lönehöjningen, och när en tjej frågade om den så sa han att Nej, man har bestämt högre upp att det är för de fast anställda. Då sa tjejen: – Det där var ju samma svar som vi fick förra gången! – Jaså jag trodde ni skulle bli glada att vi behöver er ett tag till, sa chefen, men du är tydligen inte nöjd!

Då borde vi andra ha sagt nåt, men det gick så fort och vi hade inte hunnit fatta vad som hände, det var så knäppt. Sen gick chefen och det var dags för oss att börja jobba. – Ni kunde väl ha sagt nåt, nu tror han ju att det bara är jag som är missnöjd, sa tjejen. Fast chefen måste ju ha märkt att vi andra inte jublade heller.

Det kändes som om vi hade tagit oss fram till en final, men att den blev en flopp.

Vi började jobba, men det sjönk in mer och mer vad som hade hänt, och vi pratade med varann kors och tvärs på olika ställen i butiken. En kille som inte brukade säga så mycket, sa: – Jag är beredd att säga att jag inte kommer 15. september om jag inte får anställningspapper.

– Jag med! sa en annan. Hon som pratat på mötet med chefen var fortfarande lite sur och sa att jag går inte dit, nu får ni andra visa vad ni tycker. Vi kom överens om att vi inte skulle försöka få till nåt mer möte utan nu skulle vi bara meddela vad vi tyckte.

Sen gick först två stycken och knackade på chefens dörr. Han öppnade den på glänt och sa att han sitter i telefon. Då kom de tillbaka senare och sa att vi vill bara meddela att vi slutar om vi inte får kontrakt. Under tiden var det ett par tjejer som kom överens om att de skulle säga att de slutar om de inte får lönehöjning, så de gick också och knackade på. Det fortsatte så där, så det var mycket knackande på chefens dörr den dagen. Fast vi var få, så tyckte han nog att det var ett vimmel av folk som kom och sa att de inte ville fortsätta. Ärligt talat vet jag inte om alla verkligen var beredda att stanna hemma 15. september, men chefen måste ha blivit nervös. För senare på dagen så kom han, och sa att han pratat med en högre chef och att vi skulle få heltidskontrakt en månad till. Och så skulle vi få samma lönehöjning som de andra.

När månaden närmade sig sitt slut, så pratade vi igen. Den här gången så krusade vi inte, men vi pratade inför chefen om att «Ja vi slutar ju den 15. oktober». Det kom ett besked: Vi skulle få förlängning 3 månader! Men bara fem av oss, bemanningen skulle minskas med två. En del arbetsuppgifter hade tagits bort så vi insåg nog att en skulle ryka. Men två tyckte vi var för mycket. Samtidigt var tre månaders kontrakt mer än vi hade väntat oss. Vi blev lite splittrade.

Det visade sig att en av oss hade hittat annat jobb så han försvann i alla fall. Vi fem som fick jobba kvar, kom överens om att vi skulle inte jobba över, och det märktes snart att vi inte hann med. Så efter en vecka fick den sjätte komma tillbaka, först som timmis och sen fick han kontrakt.

Sen genomfördes förändringarna steg för steg och efter ytterligare några månader fick vi gå allihop. Men då hade vi i alla fall haft riktig anställning och höjd lön som vi inte fått om vi inte hållit ihop. Även fast det var en begränsad tid det handlade om, så kändes det grymt bra att vi inte gick med på vad som helst. En del säger att det inte går att göra något om man är osäkert anställd, men på ett sätt är det lättare också. Det var rätt lätt för oss att snacka ihop oss. Vi påverkade de fast anställda också, så det var fler som sa ifrån om olika saker, men jag vet inte hur det har blivit efter att vi slutade.