Ukategorisert

Det är rätt att göra uppror

Av

Jan Myrdal

Andra kommer att tala om Tron Ögrim som människa, om hans insatser i norsk politik och debatt. På det personliga planet kan jag bara säga att jag tyckte om honom, han kunde säga emot just när det var olämpligt, vara solidarisk och därmed uppkäftig på djupt allvar. Detta styrdes av det jag uppfattar som det exemplariska i hans liv, det allmänt bestämmande, hans insikt att det är rätt att göra uppror.

 

Ty visst är det rätt att göra uppror. Inte bara i forna tider och långt bort utan här och nu. Det är bara att se sig om. Låt mig börja med att följa ett formellt spår. För lite mer än en generation sedan skrev politikerna ihop sig om en ny grundlag i Sverige. Vi som påpekade att den var skriven slirigt som ett begagnat bilhandlarkontrakt var bara en handfull – några maoister, ett antal fibbare, ett par äldre jurister som märkte ord och upprördes över dess juridiska slapphet. Men vi skrev så hårt i våra små tidningar som Folket i bild/kulturfront; skrek så högt och agiterade så kraftigt på möten ute bland folk att riksdagspolitikerna från höger till vänster, män som kvinnor, kände obehag inför hur väljare kunde börja tänka om frågan och tvangs backa något. De allra slappaste skrivningarna skärptes lite.

Så här ståtligt lyder dock nu de gällande inledningsorden:

1 kap. Statsskickets grunder
1§ All offentlig makt i Sverige utgår från folket.
Den svenska folkstyrelsen bygger på fri åsiktsbildning och på allmän och lika rösträtt. Den förverkligas genom ett representativt och parlamentariskt statsskick och genom kommunal självstyrelse.

Fast det är ju lögn även om ingen försiktigtvis gärna säger det högt. Att makten inte finns kvar hos folket i Skinnskatteberg där jag bor vet vi ju faktiskt var och en. Vi har inte ens kunnat få behålla vårt sjukhus. Frågan blir vart makten tagit vägen efter det att den utgått från folket. Hemligt är svaret dock sannerligen inte. Enligt den officiella statistiken från Statistiska centralbyrån (SCB) äger 1 % av den svenska befolkningen 19 % av de samlade förmögenheterna. Där finns makten.

Men just nu har kommit en rapport från Institutet för näringslivsforskning. Nationalekonomerna Jesper Roine och Daniel Waldenström har räknat även de värden som ligger i familjeföretag. Då blir bilden än tydligare. 1 % av befolkningen äger 32 % av förmögenheten i landet och om man räknar in svenskar skrivna i utlandet som Ingvar Kamrad (Ikea) och familjen Rausing då äger 1 % av svenskarna över 40 % av landets förmögenhet.

Enligt ekonomen Dick Kling (som publicerar sig på näringslivets egen Timbro som i insikt om ägandets maktställning låter trycka det ingen god statsbevarande socialdemokrat skulle våga släppa igenom) saknar 30 % av svenskarna helt någon egen förmögenhet, eller har en nettoskuld; 50 % har ett kapital på mindre än 28.000 SEK; 80 % har alls inga ekonomiska resurser om man bortser från bostaden.

Några småborgare hankar sig alltså kvar i Sverige; småhandlare, bönder, hantverkare, en och annan framgångsrikt näringsidkande konstnär/författare. Men den överväldigande majoriteten i landet (även de vilka äger ett bostadshus eller en bostadsrätt) är icke-ägande; proletärer alltså. Lönearbetare utan annan verklig egendom att sälja på marknaden till de en procent ägande än sin arbetskraft, även om de fått fina titlar och tror sig vara något.

Man skulle då kunna tro att vi nu i denna abnorma situation när ägandet och den verkliga makten koncentrerats på några få händer skulle få höra ropen skalla från arbetsplatser och på gator och torg: – Expropriera expropriatörerna!

Ty ingen kan längre vara omedveten om hur det kapitalistiska skalet förvridit produktionsprocessen till dess själva livet på jorden håller på att förkvävas. Nu skulle alltså den kapitalistiska äganderättens timme slå. Bara vi handlade i enlighet med vårt kunnande. Men att denna 1 % frivilligt – av godhet och respekt för folkviljans röstsedlar – skulle släppa sin makt finner jag helt otroligt.

Min systerson – politik styrs inte av arv och gener – den borgerliga ideologen Stefan Fölster, chefsekonom på Svenskt Näringsliv söker i detta läge trolla med truten. Han hävdar i Sveriges radio «att så få äger så mycket är en följd av den svenska fördelningspolitiken». Men han kanske inte har så fel. Om jag utgår från att han använde «fördelningspolitik» som noa-ord för det socialt farliga ordet klassamarbete skulle det faktiskt vara rätt. Den nuvarande fördelningen av ägandet är ju ett resultat av sjuttiofem års reformistisk regeringspolitik.

Detta bidrar till att det är så tyst i landet att vi knappt ens kan höra det kulturella finsnarkandet från de kanoniska konstarterna. Fast det är inte konstigt. Hur skulle det kunna vara annorlunda? Till de mer än 40 % av egendom den ägande procenten äger och bestämmer över hör också alla tongivande tidningar, tidskrifter, filmbolag. Massmedia alltså.

De behärskande tankarna, tankesätten, är ju i det nutida Sverige som i alla tidigare samhällen de härskandes tankar. Det konstaterade den unge Marx. Strindberg uttryckte sig än tydligare:

«Men allt vad de tänka, själva tankelagarna äro stiftade däruppe; alla läroböcker äro först godkända av Styrelsen innan de få begagnas.»

Visst har det Aftonblad i vilket jag skriver i Sverige en kultursida som kan ge viss sådan information om världen som Bonnierpressen medvetet undertrycker och som alltså lutar åt vänster; men inte skulle jag dit kunna sälja en artikel som med kraft hävdade min övertygelse att Schibstedts bör exproprieras. Schibstedt äger ju denna – på ledarsidan – socialdemokratiska tidning.

För övrigt är som grupp de intellektuella – konstnärer, författare, akademiker av alla de slag – nu som förr maktens folk. Den som betalar kusken bestämmer färden som det ryska ordspråket lyder. Det säger inte allt om deras roll. Också vi som står därutanför och dem emot kan ju läsa såväl Balzac som Hamsun trots att den förre var protofascist och den senare hitlerist. Vi kan använda oss även av en Céline. För att bara ta några namn. Men vi läser dem inte som Strindberg sade man skulle ta till sig religion; gapa, blunda och svälja som vore det ricinolja. Det Peter Weiss och andra sagt att konsten alltid är revolutionär ty annars vore den inte konst är bara tjänande kälkborgarsanning. Dum okunnighet.

Detta ger ju en rätt hopplös bild. Allt förblir. Även om det är rätt att göra uppror är motståndet så segt att försöket blir som att i tjära söka trampa vatten. Dock rör hon sig! Roger Vaillant genomgick olika faser under livet. Människan är ju – som han påpekade – inte en enhet gjuten i ett stycke. Han avled 1965. Men han spottade aldrig sig själv i ansiktet.

I Le nouvelle observateur för den 26 november 1964, när Frankrike tycktes «dépolitisé», publicerade han sin sista artikel: «Éloge de la politique». Han påminde om att all sådan avpolitiserad normalitet är illusorisk. År 1932 var han tidningsskribent. Då skrevs om Roosevelt, Hitler, Mussolini, Sovjetunionen men som tidningsförsäljarna påpekade var de mest gångbara frågorna i Frankrike sådana som om folk skulle köpa tandemcykel till söndagsutflykterna. Fyra år därefter ockuperade metallarbetare och gruvarbetare sina arbetsplatser; ja hela det arbetande Frankrike demonstrerade med knuten näve och ändrade verkligheten. De nyss synbarligen så helt avpolitiserade butiksflickorna från Galeries Lafayette marscherade med knuten näve, krävde vapen åt Spanien och skanderade: «Le fascisme ne passera pas!»

Och sedan det fasansfulla året 1942. Då var Frankrike slaget och ockuperat och just de krafter vilka trängts undan 1936 hade återkommit. Men ett år därefter var det väpnade motståndet en verklighet. Fransmännen återtog politiken!

Detta skrev Roger Vaillant 1964 när stämningen i Frankrike var lika matt, som i Sverige nu. Fyra år därefter var det maj 1968 i Paris. Den som var med glömmer det inte.

Vad säger detta? Klassernas kamp fortsätter. Den kan lika lite administreras bort som olagligförklaras eller dränkas i pop och kitsch. Tvärtom. Det som de härskande propagerar som samhällsbevarande haschkultur och ungdomsrevolt slår om och blir medvetet uppror när trycket underifrån tilltar. Formerna förändras, byter innehåll och förtecken. I denna medvetandeomvandling spelar intellektuella – som Tron Ögrim – en roll. Katalyserande kan man säga.

Det är rätt att göra uppror. Men också bakslagen hör till. Inte för att jag var särskilt framsynt men jag hade ju varit med i tjugofem år redan år 1968. Jag sökte tala med de yngre som då var FNL:are – många av dem blev med i KFML (SKP). De borde komma ihåg att skeendet ständigt skiftar. Efter vårt röda fyrtiotal kom kalla krigets femtiotal. Motståndaren är traditionellt välorganiserad och stark. (Papperstigern har verkliga klor.) Den Mao Zedong som sade att det var rätt att göra uppror talade också om detta.

Naturligtvis blir många som är med om tider av revolutionära uppsving senare besvikna; bittra. De bland oss som läser Marx och artonhundratalets historia – eller minns det egna nittonhundratalet – ser hur detta upprepats gång efter annan. I Klassekampen läste jag häromdagen an artikel av Arild Rönsen. Jag känner honom inte men artikeln intresserade mig. Han hade tydligen för en generation sedan varit kommunist och marxistleninist men nu lugnat sig. Dock hade han lugnat sig så mycket att han ansåg att overvåkingspolitiet gjort rätt som övervakade honom på 70-talet då han sagt sig vilja göra revolution och expropriera expropriatörerna. Detta är helt följdriktigt. Han uttryckte sig ovanligt tydligt men av sådana som han vet jag att det ofta tycks ha gått tretton på dussinet bland kamrater som kallade sig kommunister när vi först arbetade samman 1943 eller för den delen 1951, 1968 eller vilket år ni vill. (Och just 1944 läste jag Koestler och andra som blivit besvikna några år tidigare och bytt ut karriären.) Ibland har jag tänkt skriva om dem. Inte en hel roman men kanske några kapitel. Eller i vart fall några utgångar.

Det finns en lagbundenhet i detta. Bland Napoleon III:s folk fanns en hel del gamla revolutionärer från 1830. Av den revolutionäre Fischer blev i Tyskland den i Afghanistan krigförande imperialisten Fischer. För att inte tala om hur unga kämpande fackföreningsmän i Storbritannien blev äldre mordiska imperieförsvarare. Visst kan man uppröras – annars vore man ju som Marx sade en oxe – men man måste också inse att detta är historiskt lagbundet. Under de Hundra dagarna gavs i Paris ut en förteckning över politiska väderflöjlar i Frankrike 1789 till 1814. Den en gång så hårde revolutionären Charles-Jean Bernadotte hann enligt den volymen svära tio högtidliga men motsatta trohetseder innan han lyckades bli Sveriges och Norges gemensamme kung. Sådant vore nyttig läsning också om dagens storheter.

Om klasskampen är oundviklig och spränger upp de periodvisa samhällsstillestånden vad är det då som styr denna periodvisa förlamaning av politiken i våra länder?

Regnar det på hönan så droppar det på kycklingen. Det finns en pinsamt enkel förklaring. Om vi går tillbaka till trettiotalet och läser dess vänsterpress kan vi tycka att Der Gegenangriff som gavs ut i Prag och Paris var utmärkt. En antifascism som var både kunnig och skickligt formulerad. Lysande artiklar. Flotta illustrationer. När jag första gången kom över några exemplar – det måste ha varit under kriget på Röda Hjälpen på Mälartorget i Stockholm – tyckte jag den var föredömlig.

Men jag borde ha insett att den hade fel. Ty i Saar-omröstningen 1935 hade visat sig att det inte alls var så att folket var berett till uppror mot Hitlerväldet. Fascismen härskade ju inte bara med terror och hemlig polis; den kunde härska genom att – som Pétain sade om sin politik i Frankrike 1941 – hålla de andras löften. Hitlers upprustning gav arbete – även om den skulle föra död över folket. Under Andra världskriget ordnade den nazistiska tyska statsapparaten folkligt stöd åt sin politik genom att plundra de ockuperade ländernas folk. Inget folk i Europa levde så gott 1944 som det tyska. Trots de många döda och trots terrorn.

Varför säga detta? Jo i princip finns ingen kvalitativ – blott kvantitativ – skillnad mellan den dåtida hitlerska imperialismen och den nuvarande imperialism i vilken Sverige och Norge är små rovgiriga, hyenalikt följsamma utkantsstater. I båda fallen hålls också såväl folken som deras intellektuella lugna med slamsor av rovet.

Nå, att delar av det som kallar sig vänster i våra länder sluter upp i imperialisternas krig är inte något nytt. Ho Chi-minh talade om det i Komintern när han skulle förklara de brittiska och franska kommunistpartiernas lamhet inför kolonialismens brott. Men naturligtvis ställer det oss inför svårigheter.

Det är rätt att göra uppror och det är nödvändigt att tala i klartext när det är möjligt. Vissa tider blir det inte möjligt. Just nu larmar de härskande om kommunismens brott. Men ännu kan man skriva även om de med jämna mellanrum sätter igång upprensningsaktioner. Jag vet ty tre gånger har de ädlare intellektuella i svenska Pen sökt utesluta mig för att jag skrivit vad de ansåg vara ord som inte fick diskuteras. När de misslyckades för tredje gången slutade jag betala och självuteslöt mig ur sällskapet. Men ännu är det inte lika illa som det var i början på femtiotalet. Men också då är det möjligt att arbeta – lär av hur Brecht spelade bort motståndarna i utskottet för oamerikansk verksamhet när de sökte komma åt honom.

Det är rätt att göra uppror. Både rätt och nödvändigt. Men inget uppror leder till slutgiltig seger. Att motståndare kan tro att Marx eller Mao hävdat något sådant beror bara på dålig innantilläsning. Att de delsegrar folken vunnit de senaste hundratalen år sedan slagit om i sin motsats vet vi. Dock har segrarna fört historien framåt.

Men märk att Mao Zedong inte bara sade att det var rätt att göra uppror utan att han även ställde och besvarade frågorna om det kommer att behövas revolution om hundra år? om tusen år? Han påpekade att det alltid kommer att behövas revolution. Det kommer alltid att finnas grupper vilka förtrycks och som inte vill finna sig i de övres förtryck och som därför vill göra revolution. Det är inte bara här och nu det är rätt att göra uppror. Även när klassamhället gått under och klasskampen därmed upphört – som ättsamfundet och dess strider gjort i vår historia – kommer motsättningarna att fortsätta. Slut finns men det finns inget slut på historien förrän mänskligheten som sådan går under och det som är dess historia därmed upphör.