Kvinnefrontens 2. landsmøte
Av Kvinnefrontens 2. landsmøte
Kvinnefronten heldt sitt andre landsmøte i Bergen 2. og 3. mars i år. Det møtte 165 delegater frå 59 stader i landet. Dei representerte 3 500 medlemmer – ei dobling frå i fjor. Landsmøtet vedtok å prioritere desse sakene i dette året: særeigne kvinnekrav i samband med lønsoppgjeret, rett til arbeid for kvinnene, utbygging av dagheimsplassar, rett til sjølvbestemt abort.
Møtet vedtok ei politisk plattform, med 146 mot 19 stemmer. Vi prentar den her, saman med den prologen Johanna Schwarz innleidde landsmøtet med.
Red.
Kära Systrar!
Vestlandet hälsar er alla!
Men det självsäkra Bergen, som arrangerar kongressen,
har tvingats beställa prolog av en Stockholms-stril från distriktet.
Jag ska beråtta en sann episod ur livet:
«Pappa», sa dottern, «kom och beråtta en saga!
«Och pappa beråttade sagan om Pål og Per
och Espen Askeladd som drog ut i världen
för att befria prinsessan som rövats av trollet
och vinna henne og halva kungariket.
Plötsligt frågade barnet: «Pappa, vad heter prinsessan?
«Pappan blev svaret skyldig. Sedan sa han:
«Prinsessan har inget namn. Hon år ju prinsessa.
Hon behöver inget namn. Därför år hon namnlös.»
«Precis som trollet», konstanterade barnet.
Det år inte fullt så illa i människans saga.
Där står det berättat om kvinnor med namn, och många står skrivna
med så kallad guldskrift på historiens blad.
Helgon: Maria, Sunniva och Birgitta.
Diktarinnor: Camilla Collett,
Amalie Skram och Ingeborg Refling Hagen.
Forskare, läkare, lärare,
skådespelerskor, operastjärnor –
kvinnor som varken rövats eller befriats,
men som befriat sig själva och oförfärat
vandrat sin egen väg och format sitt eget öde.
Men prinsessan som låter sig räddas, år lika namnlös
så i sagan som också i verkligheten.
Ty kvinnor har skrivit sitt namn som individer
– som grupp bor vi antingen kvar i berget hos trollet,
eller i prinsens berg också kallat slottet:
Låt prinsen få hela riket! Vi åger ju prinsen – tror vi.
Ska det fortsätta så? Är det inget vi kan och vill ändra?
I år kan Norges kvinnor fira ett jubileum –
inte så lysande stort, men ändå viktigt:
Den tjugofjärde oktober i år är det jämnt åttifem år sedan
en grupp av tändstickarbeterskor gick till strejk.
Kampen var dåligt planlagd – den sprang ut av den nakne nöden.
De vann kanske inte så mycket –men de fick sina stickor att lysa.
Detta var första gången här i landet
kvinnor som grupp gick till kamp för sin egen sak.
Den tjugofjärde oktober år också FN-dagen.
Jag vill föreslå den som de norska kvinnornas kampdag.
Vad ska vi kåmpa för? Hår kunde vi nämna mycket.
Rätt till vårt eget liv, rött till vårt eget namn.
Rätt att själva råda över vår egen kropp.
Rätt till en skapande, trygg miljö för de barn vi vill föda.
Rått till kunskap, rätt till ett meningsfullt yrke.
Rätt till att också vår insikt beaktas,
når folkets framtid blir formad.
Kraven är många. Hindren är många och hårda som trollets huvud.
Men vill vi fälla ett troll, så behöver vi styrka.
Det finns inte i sagans magiska flaska.
Vi är många. Vi har varandra. Det är vår styrka.
Låt oss med styrka hävda vår rätt att befria oss själva,
och vår rätt, vår solklara rätt, till halva riket!
Kvinnefrontens politiske plattform
Vedtatt på landsmøtet i Bergen 2. og 3. februar 1974
Kvinnefronten er en partipolitisk uavhengig organisasjon som samler ulike grupper av kvinner i arbeidet mot økonomisk, politisk, kulturell og seksuell undertrykking og utbytting. Kvinnefronten ønsker å samle flest mulig kvinner på grunnlaget: KAMP MOT ALLKVINNEUNDERTRYKKING.
Mange av de kravene Kvinnefronten i dag kjemper for ble for første gang til for 30–50 eller endog 100 år siden, men likevel blir vi ennå ikke anerkjent som fullverdige samfunnsmedlemmer. Vi defineres og vurderes utfra ansvaret for familien. Vi regnes ikke med når det gjelder arbeidsplasser, reelt har kvinner i dagens samfunn ikke rett til lønnet arbeid. En vanlig oppfatning er fremdeles at kvinners eneste oppgave er å føde barn og å oppdra dem.
I forhold til arbeidslivet har kvinner ikke full status som yrkesaktive. Dette viser seg i:
En skrikende mangel på arbeidsplasser.
Arbeidsvilkårene er ofte usikre. Kvinner arbeider ofte deltid og er ikke fast ansatt. Når tilbudet på arbeid blir dårligere er kvinnene de første det går utover.
Økonomisk vurderes kvinnelig arbeidskraft lavt. 80 % av kvinner i industrien tilhører lavtlønnsgrupper, mot 13 % av menn.
Fremdeles hviler ansvaret for hjem og barn i stor utstrekning på kvinnene alene og fører til at utearbeidende kvinner ofte får dobbeltarbeid. Skyhøye boligutgifter og økende priser på dagligvarer skal ikke tvinge oss til et eller annet arbeid under hvilke som helst betingelser.
Forholdene er ikke på noen måte lagt til rette for at kvinnene i praksis skal få samme rettigheter i arbeidslivet, eller samme muligheter til deltakelse som menn har. Vi krever at arbeidslivet blir innrettet slik at det blir mulig for begge foreldre å ha et yrke utenfor hjemmet, og å ta seg skikkelig av hjem og barn. Dette innebærer også at vi slåss for å få forholdene lagt til rette for oss som kvinner f.eks. ved å bedre vilkår under svanger-kap og gyldig sykefravær når barna våre blir syke.
Hundretusener av norske kvinner er i dag isolert i hjemmene og bundet til sin mann i økonomisk avhengighet. Denne avhengigheten fører til at forholdet mellom mann og kvinne ikke blir likeverdig. En stor del av hjemmearbeidende kvinner ønsker arbeid og utdanning utenfor hjemmet dersom forholdene er tilrettelagt.
Hjemmearbeidende kvinner har få eller ingen virkemidler til å få gjennomført selv de enkleste og mest rettferdige krav. Isolasjon fører ofte til at problemene oppleves individuelle. De hjemmearbeidende kvinnene kan slåss for sine krav, men de har ikke samme mulighet til å organisere seg som kvinner på en arbeidsplass.
Det rådende kvinnesyn er et viktig redskap for å holde kvinnen borte fra samfunnslivet og ta brodden av våre krav. Vi skal være hjemmets xsentrum og ikke noe annet. Det hevdes at vi har spesielle anlegg for husstell og barnepass. Enslige kvinner og kvinner som ikke vil ha barn, blir ikke akseptert på samme måte som kvinner som gifter seg og får barn. Fra vi er små lærer vi at kvinner er svake, passive og tilbakeholdende. Dette synet er herskende i samfunnet i dag, og det preger både kvinner og menn.
Kvinnefronten vil overalt i alle sammenhenger motarbeide et slikt syn og avsløre hvilke områder i samfunnet som sterkest fremmer det (som reklame, ukeblad, skolebøker osv.).
Vi vil gjennom diskusjoner, studiearbeid og praksis arbeide for at kvinner selv blir bevisste hvilken plass vi ønsker i samfunnet. Vi tror ikke kvinnekampen er tjent meden splittelse mellom kvinner og menn, men samtidig er vi sikre på at det vil kreve langvarig, hardt arbeid å nedkjempe alle gamle fordommer og forestillinger som i dag virker kvinneundertrykkende.
I familien, i arbeidslivet og i samfunnslivet for øvrig ønsker Kvinnefronten full likestilling og likeverd mellom kjønnene, at menn og kvinner deler ansvaret. Men vi ønsker ikke å konkurrere med mennene på deres premisser. Vi vil ikke nøye oss med å erobre de posisjoner menn har i dag. Vi vil ha full kvinnefrigjøring, ikke en mekanisk «likestilling» med menn utenhensyn til våre spesielle forhold: at vi føder barn.
Kvinnefronten arbeider for full kvinnefrigjøring. For å nå dette målet må vi arbeide for at flest mulig kvinner står samlet. Vi vil arbeide for at kvinneorganisasjonene skal samarbeide i flest mulig saker. Kvinnefronten vil samarbeide med andre grupperinger som fremmer de samme krav som vi gjør. Vi vil arbeide forsolidaritet med kvinnene i alle deler av verden.
ENHET I KAMPEN FOR FRIGJØRINGAV KVINNENE